Finis Africanae

Jag och Aron är på väg till Härnösand – träffa vänner samt infinna oss på den mycket nördiga Apelsinträffen La Oranĝa Renkontiĝo som hålls av min moderförening Hernusando Esperantista Klubo (HEK) och Sveda Esperantista Junulara Organicio (SEJO). Det kommer att vara en liten träff för massa människor i Europa (vad jag vet så kommer det förutom svenskar också schweizare och holländare) i ett konstigt hus i södra Härnösand.

Härnösand ja, min gamla hemstad under ett konstigt år. Jag har inte så mycket kontakt med människorna från folkhögskolan och Kappels längre. Faktum är att det känns som om de undviker en, vilket är lite konstigt med tanke på att jag inte kan minnas att det var någon konflikt över huvud taget i slutet av året… Märkligt.

Jag ska i alla fall utnyttja folkhögskolans faciliteter genom att bruka deras fotolabb för mina egna sataniska ändamål. Det är ju det enda fotolabb som jag har någonsin använt till den grad att jag känner att jag kan det – jag var ju nästan varje dag i det där mörka rummet. Ska bli kul att få kopiera igen, ser verkligen fram emot det!

Fotar annars nästan bara med DSLR;en nu – Pentax K100D Super suger icke stock. Var ute med Olle igen igår (trots att jag borde ha pluggat) och tog bilder på broar, rivningsobjekt, Ollar och kajer.

En kul incident inträffade:
Jag och Olle går längs kajen vid Hammarby sjöstad (borgarbracka barra barra!) och närmar oss bron vid Dannvikstull när en av de borgarbrackelianska färjorna brummar förbi i sundet på väg in under bron. Längre fram under bron så kämpar en segelbåt med att försöka tvärvända eftersom han upptäckt att masten skulle ha slagit i broräcket om han försökt åka under. Vad händer då? Jo; färjkarlen sätter på megafonanläggningen och ropar ut över vattnet: Vilken jävla pajas! Jag och Olle dör av skratt. Det, mina damer och herrar, är humor.

Hemma så ligger Olle i min säng och sover gott. Han bönade och bad om att få låna min lägenhet under min frånvaro och jag sade jag. Han berättade för mig att han sedan drömt om den kommande helgen med en glöd som liknade fanatism. Stackars barn, bo på Ekerö, långt borta från civilisationen – det måste ha stigit honom åt huvudet: Han har fått för sig att han bott på Kungsholmen när han var liten också; ganska tragiskt, alla spelar med, till och med hans familj, bara för att undvika att han får ett sammanbrott.

Jag och Olle har för övrigt hittat ett stammisfik; Den Lille Italienaren som ligger på Rutger Fuchs gata kanske fem minuter hemifrån. Vi råkade bara gå förbi stället under en sedvanlig fotorunda och eftersom det regnade så gick vi in. Nu är vi där nästan varje dag för att hålla igång Olles och mitt nytillkomna koffeinmissbruk. Kaffe latte och åter kaffe latte, hela dagen lång. Juste mat har de också.
My var uppe under helgen och myste – eller ja, hon gjorde annat också, men vi umgicks naturligtvis så mycket som det gick. Jag hade ju skivinspelning i Köping på Ögir under lördagskvällen och blev tvungen att åka iväg. Inspelningen gick bra, och det enda som var lite konstigt var att jag hade bra ljud och att en tjej hela tiden ropade på Creedence-låtar. Nåja, vad gör man?

Studielitteraturen slår verkligen ihjäl en; den bok jag läser just nu är Documents and Monuments och handlar egentligen inte alls om antiken utan om antikforskningens historia vilket dessutom uttrycks på extrem komplicerad engelska. Boken är grå till färgen och innehåller inga bilder eller styckesindelningar över huvud taget – att vi måste läsa den är bara ett tecken på föreläsaren Lennart Linds stora tanke: Man ska lida. Ovanpå det så finns inte alla böcker att tillgå; hur kan man starta en kurs som det inte finns studielitteratur till? Inte bwa.