Dannemawra

Så har det slagit till igen. Succén.
Låt mig summera gårdagen; det är en fin historia med mycket blod och mord och blod.

Så här gick det till:
Dagen började klockan nio med att jag gick upp (trött-som-en-gris) för att möta Tomio på centralstation – han skulle komma med 9:30-tåget från Härnösand för vidare Anschluss till Litauen och ville träffa mig och Aron.
Då ett av hans delmål i stan också var att besöka Kolonin, ett rekonstruerat kolonisthus från gamla svenska kolonin i Västindien, Saint Barthèlmy (som enligt mig borde heta Sankt Bert). Denna ligger på en liten holme utanför Djurgården och väl där fick vi en trevlig guidning och historiesammanfattning. Vi är ett sådant trevligt folk skandinaverna; speciellt danskarna. Slavhandel, mummah!
Guiden berättade också att jag som (med stor sannorlikhet, vilket även Tomio kunde intyga efter att ha frenologiskt granskat mitt utseende) ättling till dansk slav kunde anmäla mig till danska Nationalmuséet då de höll på att upprätta ett register över slavättlingar i Danmark. Det ska jag nog göra.

Hemma hos mig senare så mötte vi upp Aron, stekte pannkakor och lyssnade på lesbisk progg för högsta ljud. Jag sitter här på tåget och drömmer mig hem till frysen där ett kilo glass väntar på mig tyst och beräknande.

Men eftersom jag skulle ha spelning med bandet i Dannemora så blev det vid tretiden dags att dra sig mot stationen, det blev faktiskt lite stressigt. Ibland är jag tidsoptimist. Men det är också andra, vilket tog sig uttryck i att Palle ringer mig när jag är på väg ner i tunnelbanan:
– Köp ett trumskinn åt mig! nästan gråter han i luren.
Det borde jag väl kunna göra, men då finns det möjlighet att jag blir sen, men jag ska göra ett försök lovar jag. Så jag går till 4sound (gamla Estrad Musik på Folkungagatan) och säger: Hej! Trumsk…
– Inget vi har, din jävla negerättling, åt hem till Ryssland eller gå till Slagverket tre kvarter bort! blev det rappa svaret (viss dramatisering) och jag fick bege mig springandes mot Södermannagatan.
Där gick det bättre; 22-tums skinn av det märket som Palle ville ha fanns. Inte. Så det blev något annat i samma stil. Nu var det eld i knutarna om jag skulle hinna, men med lite sprinterteknologi så hann jag med tunnelbanan och med lite übermigränvarningsstressprint så hann jag också med Uppsalatåget just innan dörrarna slog igen.

Det är här jag upptäcker att jag har på mig en syntetskjorta. Under kavajen är jag helt genomblöt; den satans viskosen (eller vad det nu är) gör inte sitt jobb. Dessutom så är tågets luftkonditionering packutt (älska Reginatågen!) så det blir bara varmare och varmare när jag sitter där i den överfulla vagnen med ett 1x1m trumskinn som inte går att placera på någon vettig plats.

I Uppsala möter jag Markus som sitter på internetcafé och surfar (måste vara första gången det händer), han är på solskenshumör:
– Palle glömmer köpa trumskinn, tokkör till Reiner för att köpa ett, upptäcker att Reiner inte har något varpå han tokkör därifrån. Stöter på Farbror Blå som tycker att det här med säkerhetsbälte är något som Palle borde ha lärt sig att uppskatta. Palle får böta 1500:- och blir på fantastiskt humör. Karin ringer Bren och mår inte bra, säger att vi nog borde skaffa en ny violinist. Bren sitter nog och gråter i ett hörn av all motgång och jag sitter här och vill bar spy på allting. Hur mår du Robin?
– Åh, jag mår bra.

Förutsättningarna var alltså ultimata inför spelningen; vi blir upphämtade och kör med guidning av Markus’ GPS-funktion på mobilen till Dannemora. Vägen dit var mycket intressant; vi kör på nån riksväg i flera mil då helt plötsligt GPS;en säger:
– Sväng höger, NU!
Varpå Palle svänger in på första bästa väg, en liten skogsväg med grusbeläggning. Vad i helvete, tänker hela bandet högt, vad betyder det här. Men helt plötsligt så står det en skylt med texten “Dannemora” till vänster om vägen och vi rullar in i samhället. Jättegulligt med fina hus, gamla brukslokaler och en enormt photogenique gruvsilo i mitten – här är det bra och bra och bra!

Vi hittar också Wärdshuset i byns utkant och möts upp av ägaren Alan som visar sig vara den trevligaste jävla människa som man kan tänka sig. Att “han är irländare” skulle vara förklaringen är det bara Brendan som hävdar, men karl kan ju vara den bästa ägare vi träffat. Han erbjuder oss två gig till på stående fot, innan han ens hört oss (!), säger att vi ska få mat och dryck varpå vi börjar rigga.
Och vilken mat – TOPS! Bästa maten hittills, och antagligen kommer det inte att bli bättre!

Senare på kvällen så kommer det 120 gäster, det är visst irländsk kväll och det märks att publiken har kommit för att dansa Riverdance. När vi sätter igång så är alla så på att en dam med mitella och bruten hand sätter igång att klappa takten och dansa järnet. Ingen sitter still, och ägaren som egentligen borde vara i köket står i dörröppningen och ler som om han vore en tysk vapenfabrikör från 1939. Han verkar inte alls vilja jobba, vilket senare märks då han personligen serverar oss, bjuder in oss till honom på eftersnack, vill ha oss på nyårsafton, står själv och övertalar Karin att vilja följa med nästa gång, friar sedan nästa till Karin och svär när de jävla kunderna i baren rycker bort hans uppmärksamhet till musiken.
Så skön kille, helt otroligt. Raka motsatsen till personalen på The Dubliner. Åk dit och käka om ni har chansen, fantastiskt ställe (toaletterna skulle kunna höra hemma på Versailles, dessutom)!

Vi åker hem vid tretiden på natten till Köping där jag somnar i Karins soffa som vanligt. Detta var nog den trevligaste spelning vi haft, och musikaliskt sett så var det fan den bästa nånsin.