Jesus är Uppstånden

Idag är det måndag och jag har varit väldigt igång sedan i torsdags: Jag lämnade Gothland på torsdagkvällen efter att ha varit där i fem dagar. Resan hem var mycket besvärlig – det gick EN enda buss om dagen från Hamra till Visby, och den gick klockan två; vilket innebar att jag precis missade en färja (eftersom det naturligtvis var för mycket att begära att bussen skulle vara synkad med färjan?). Jag satt därför i Visby i tre timmar och väntade på färjeterminalen – det var mycket underhållande.

Färjan var naturligtvis lite försenad, och jag satt i en djungel av väntande, stojande, skrikande och allmänt dåligt uppfostrade ungar i sexårsåldern med alldeles för många Foppatofflor. Usch.
Sen fick jag äntligen kliva ombord på den förbenade färjan och lyckas till min stora glädje finna ett eluttag. Jag pluggade in min mac, drog på mig hörlurarna och försvann bort i en skön värld av enkom önskade ljud. Runt omkring mig så skrek ungarna, mödrarna skrek, fädren spydde och personalen fick migrän. Det blåste mycket hårt till havs, även om inte sjögången var märkbar när man tittade ut genom fönstret så gungade det våldsamt. Jag gav upp min dator och min plats när klockan började närma sig tio för att gå ut på soldäck och bese solnedgången över Södertörn. Det var vackert, man fick känslan av ålderdom på något märkligt sätt – dessutom var jag helt ensam på hela däck. Ingen ville gå ut på grund utav den starka vinden, men där stod jag med håret tryckt bakåt och flinade dumt.

Vid tolv på natten var jag hemma igen, efter tio timmars resväg – och jag föll i sömn snabbare än du kan säga "discombobulated". Vid tiosnåret vaknade jag igen och gick upp för att möta dagen. Jag tog mig till My där det bjöds på fantastiskt god lax och mängder av grönsaker (ni vet, sådant som man inte får hemma hos Olle ;)). Vi tittade på Twin Peaks tills kvällen då vi åkte hem till mig för att sova; jag skulle med århundradets turtåg på morgonen – det som gick sju minuter över sju, den sjunde dagen i den sjunde månaden på det sjunde året. Vilket inte innebar att det skulle bli något speciellt intressant.
Men jag kunde inte somna; så jag satt till ett och skrev dumma saker på datorn för att få ögonen att tröttna. Till slut så föll jag i sömn.

Och bara sekunder senare så ringer klockan och står på sex... Jävlarihelvete. Så jag drar på mig kläderna och springer till tåget som förhoppningsvis är ett regionaltåg så att jag kan plugga in datorn och se ett avsnitt av Twin Peaks till förströelse.
Nejnej. Det var ett regionaltåg, men ändå av samma gamla artonhundratalssnitt som InterCity-tågen. Tack SJ.

Jag skulle i alla fall till Köping där bandet skulle träffas vid halv tio på morgonen för att åka till Kungsör (bröllopsspelning). Eftersom det går bara precis lite mer tåg till Köping än det går bussar på Gotland så var jag tvungen att vänta på stationen i en och en halv timme på att resten av bandet skulle komma. Jättekul.
Nåja, vi åkte till Kungsör och riggade upp allt och körde en snabb ljudtest med brudgummen (som skulle sjunga en låt med oss).
Sedan blev det vänta i åtta timmar i Kolsva med Markus tills vi skulle spela. Tur att det bjöds på god mat, annars hade jag inte pallat. Fläsk- och oxfilé med potatis och sallad.

Sedan lekte jag och Markus med ett luftgevär som hade världens mest böjda pipa. Det var nästan vackert. Nästa gång ska vi leka med hans luftpistol har han lovat, jag kan knappt hålla mig.

När vi sedan tagit oss tillbaka till Kungsör och spelningen så satt vi och drack vin, öl och åt Chilli con Carne i godan ro. Jag var tvungen att gå ut och beskåda de enorma mängderna mördarsniglar som fanns på uppfarten. De äckliga små krypen låg bara i högar oh åt på varandra! Så jävla vidrigt... Fula är de också, och under kvällens gång blev högarna med kannibaler bara fler och fler och större och större.

Nåja, åter till festen. Vi sitter och äter Chilli då brudens far kommer och ber mig och Karin att spela brudvalsen på fiol och dragspel. Det blev Drömmen om Elin. I C-dur. Yeah.

I övrigt så gick spelningen jättebra, det var väldigt uppskattat och jag och Brendan blev riktigt på dyken. Mest Brendan. Karin tog en taxi hem, så jag fick låna hennes nyckel. Det innebar också att jag var tvungen att ta hand om hennes cykel som stod utanför replokalen – jag leder den in på det jag tror är hennes bakgård, men det var inte, utan den bredvid. Jag är så trött att jag bara skriker och hivar den över den lilla muren som skiljer den bakgård jag står på från hennes. Cykeln hamnar i grannrabatten och jag ska precis kliva över när jag ser att det faktiskt var rätt gård jag stod på. Jag orkar verkligen inte bära över cykeln igen så jag går upp och lägger mig på Karins soffa och somnar till ljudet av regnet och fåglarna.

Sen upp igen med ett ryck när klockan är nio – dags att ta enda förmiddagståget. Jag somnade inte under resan, vilket jag ska ha mycket kredd för. Jag satt i stället och tittade på Twin Peaks (ett avsnitt) och klev sen av i Sumpan där pappa hämtade.
"Morsan är på sjukhus" fick jag då veta. Illa, och i Sundsvall av alla ställen. (De vet inte vad det var, men hon är bra nu i alla fall, och är på väg hem till Solna för att undersökas på Karolinska i stället.) Hon hade varit och haft semester med Helena i hennes mors stuga i Timrå.

Jag och pappa tog senare en tur på stan för att försöka hitta en söndagsöppen musikbutik, men det var visst omöjligt. Jag fick vänta tills idag, måndag.

Och nu har jag köpt det jag skulle ha, en synth! Och ett ljudkort därtill! Båda två är supersmå och jävligt trevliga – började göra en Mike Oldfieldlåt direkt, "Spherical Strings". Jag älskar Mac.

Till slut fick jag också prata med min lillasyster i Astraljen också – med pojkvän. Hon verkar må bättre än nånsin, vilket är skönt att se. Får åka och hälsa på, när jag har 10000 att slösa. Det är ju bara fyra hyror.

Nu ska jag och My gå och titta på bio: Trollflöjten. Ska bli intressant. I övermorrn drar det av till Götet för att spela på The Dubliner! Fuck yeah!