En ny stat i Europa

Balkanländerna blir bara fler och fler - i dag förväntas Kosovo att förklara sig självständigt. På något sätt så har man börjat vänja sig vid att nya stater dyker upp där nere, men jag har börjat tänka på hur det skulle bli om liknande företeelser skulle uppkomma här uppe i norra delen av vår krokiga kontinent.

Så, jag tar på mig Hans Villius väna stämma och börjar fantisera mig:

Året är 2008 och de ökade spänningarna mellan skåningar och svenskar har tagit våldsamma former. Universitetstaden Lund har rensats på icke-skånska element och den röd-gula flaggan vajar från nästan var balkong som ett tecken på lokalbefolkningens brinnande patriotism.
En hastigt gjuten bronsstaty av Skånes siste skånske kung Strut-Harald har rests på platsen för Karl X-statyn i Malmö och lingvistiska fakulteten på Lunds universitet håller som bäst på att skapa en helskånsk ortografi för det skånska språket.
De små grupper av svenskar som fortfarande finns i landskapet håller sig gömda och försöker att inte öppna sina munnar i rädsla för vedergällning för de övergrepp som svenska kronan bedrev mot skåningarna under sent sextonhundratal.
Den 24;de maj utropas den suveräna skånska staten, en demokratisk monarki under den nyvalde kungen Harald III. Danmark och Norge erkänner genast alla skånska anspråk på suveränitet, något som skapar våldsamma spänningar mellan de skandinaviska länderna. Två dagar senare ansöker Skåne om medlemskap i NATO vilket leder till att Europeiska Unionen med undantag för Finland, Sverige och Baltländerna samfälligt erkänner kungariket Skåne.
Nationell kris råder i Sverige, vilket mestadels grundar sig på det faktum att halva Sveriges fotbollslandslag i ens inte är välkomna till fotbolls-EM då de tillhör en annan stat än det de tävlar för. Svenska folkets inställning till de skånska nationalisterna är till en början positiv då ett starkt främmandeskap under de senaste åren rått mellan de olika landsändorna. När priset på livsmedel kraftigt höjs efter att landet blivit avskuret från viktiga jordbruksarealer i Skåne så utbrister vilda protester och krav på svensk intervenering mot den nya grannen höjs från högerpolitiker.
I augusti samma år utbryter en revolt i Blekinge bland pro-skånska aktivister under parollen "Skåneland åt Skåneland". Oroligheterna sprider sig till Halland där milismän beväpnade med skånska vapen lyckas ta över de flesta statliga institutionerna samt militärförläggningar. Den halländska milisgruppen förklarar den trettionde augusti Halland en del av Förenade kungariket Skåneland och en mängd gerillaförband tränas snabbt upp för att möta den kommande svenska reaktionen.

Varför skulle inte detta kunna vara möjligt, egentligen? Eller, nej. Det kommer nog inte att hända. Men det är en intressant tanke. Skåne har varit ett eget land en gång i tiden, och det är faktiskt inte längre tid sedan än den tid som Norge var en dansk provins.

Nya tider, nya tag

Ja, jag vet. Jag har varit väldigt frånvarande från bloggandet ända sedan november förra året – men det har varit så mycket på gång. Till en början så blev jag utsparkad från lägenheten nu i slutet på januari; hela december och januari har varit en enda stor karusell av www.hittalagenhet.nu och jag har verkligen inte haft någon kraft alls till att bedriva någon kreativ verksamhet.
Nå. Till slut så hittades det en lägenhet i Midsommarkransen där jag nu bor med Jonas i ett fantastiskt socialistiskt kollektiv av sällan skådat slag. 3000.- i månaden, visserligen, men det kunde ha varit mycket värre...
Kom gärna och hälsa på om det skulle vara så, jag bor på Kransbindarvägen 10, högst upp.

Annars så händer väl det inte så mycket i livet ändå – det mesta har varit fokuserat på flytten och B-uppsatsen, men allt sådant lugnar ner sig. Skriver i Antiken om Romersk skeppsbyggarkonst – Ideal kontra funktion, vilket verkar bli ett intressant ämne ändå. Jag kanske postar den här (haha...).

Jag har också börjat intressera mig för Linux, vilket har lett till att pappas gamla burk har fått lite tillökning i minne och grafikkort (tack vare skrottippsanställde Leo, tackar tackar). Väldigt sympatiskt allting!

Nu ska jag åka in till stan och hämta upp min kära flickvän på Centralen. Alhamdulillah!

Är det inte fantastiskt med tåg?

Jag sitter på en buss någonstans i södra Medelpad. Det är mörkt ute och jag är tillsammans med en massa människor som jag inte vet vilka det är; men vi har en sak gemensamt: Vi fick inte åka tåg hela vägen till Stockholm. Nu måste vi åka buss till m i n s t Söderhamn på grund utav att X2000 inte klarar av mindre än 5 grader celsius. Alhamdulillah!
Nå, man vet aldrig vad Gud har för planer för en – det är väl någon anledning för stor för att jag ska kunna förstå den i min mänskliga enfaldighet. Eller så testar Han mig bara. SM i fromhet, här kommer jag!

Jag har spenderat helgen i Härnösand med mina gamla vänner från Kapellsberg Musikskola. Det var både trevligt och otrevligt; trevligt för att jag saknat många av dem, men otrevligt därför att det dök upp vissa otrevliga spänningar mellan en god vän och en ond idiot. Detta ledde till att jag inte söp, att jag inte ens blev full, bara lite less – jag mindes plötsligt allt det dåliga med Härnösand.
Men jag fick träffa Gus, Gertten och Nicklas, vilket var trevligt. Och så Peter och Anders också, de ska man inte förglömma! Många saknades dock, vilket märktes.

När jag skulle instruera Gus’ kompis David (som numera går på skolan) i hur man framkallar film så låg det kvar tidningar i fotolabbet som var adresserade till mig. Jag hittade dessutom negativ som tillhörde mig i en låda, precis där jag ställt den för ett och ett halvt år sedan. Något säger mig att det inte är många som besöker det där labbet. Slöseri.

Jag bodde hos Tomas och Karin i deras nya lägenhet, vilket nu när de sista från den gamla klassen har slutat kommer att vara det enda som lockar med stan. Det är alltid trevligt att träffa de mysiga vännerna – allt är så underbart alternativt hos dem och man bara flyter in i sammanhanget på ett behagligt sätt. Esperanto, vegetarisk mat, musik, te och miljöpartism, alhamdulillah!
Vi gick på språkcafé på stadsbiblioteket; det skulle vara italienska, esperanto, spanska och franska representerade. Vi blev lätt största bordet med samtliga italienskaaspiranter sittandes kring vårt bord (ansvarige för italienska var inte där). Det hela blev mycket spännande när samtalet fördes på esperanto, latin, italienska och spanska och alla förstod varandra. Helt bisarrt, men häftigt! Alla närvarande märkte att någonting konstigt var i görningen och spänningen intensifierades.

Jag är fattig; studiebidraget halveras, antalet bandspelningar minimeras under december och jag har inget arbete. Blä. Måste kanske sälja av några grejor, någon som vill köpa en lutgitarr? Kanske?

Men jag har en fin flickvän i Lund, ananasjuice i ryggsäcken och en ny grön basker på huvudet. Världen är nog på min sida i alla fall. Alhamdulillah!

Några tankar

Jag har ju inte bloggat på ett tag, men här kommer en liten urladdning på saker som snurrar i skallen för tillfället, samt vad som hänt och skett under den gångna veckan.

1.) Jag har slutat att använda Firefox, och kommer nog inte att använda det på ett tag. Detta pga att denna webbläsare har en elak tendens att hela tiden hänga sig, speciellt när man skriver inlägg av olika de slag, vilket stör mig oerhört! Jag pratade med den gode Olle (som för ögonblicket bor hos mig under den tid det tar för hans föräldrar att byta fönsterglas i hans rum) som upplever exakt samma sak på hans MacBook. Det verkar helt enkelt vara så att den nuvarande versionen av programmet är en mycket instabil sak. Den gode Mats Backlund brukar ju kommentera på Firefox att de ligger efter i säkerhetsfrågor, vilket jag nog kan svälja. Nå, nu använder jag Safari, som har sina nackdelar den med. Ska se om jag hittar en uppdattering någonstans...

2.) Jag har hittat en stor anledning till att inte använda engelska som internationellt hjälpspråk, i alla fall inte som instrument inom den europeiska unionen. Detta för att vi vräker pengar från vår egen ekonomi rätt i fickorna på Storbrittanien och Irland genom att göra så. Invånarna på de brittiska öarna tjänar enorma summor på slippa översättare till internationella dokument, inte behöva tolkar på internationella seminarier, inte behöva ha främmandespråksundervisning i skolan och så vidare. Listan kan göras lång. Jag satt och läste kommentarerna på en EU-parlamentarikers hemsida och fick reda på många intressanta saker. Denne EU-parlamentariker har för övrigt översatt alla sina artiklar till de officiella EU-språken så att det går att läsa texten på svenska om man vill så. Nå, enligt ett institut i Geneve så skall Storbrittanien tjäna med än dubbelt så mycket än sina exportintäkter redovisar genom språkexport.

Läs gärna ett intressant debattinlägg på DN;s hemsida:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=429121&previousRenderType=2
Eller gå in här:
http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=389

Och just det: Död åt Johan Staël von Holstein.

3.) Jag är superfattig. Efter att ha fått en oväntad interneträkning på åtskilliga tusen så märkte jag att jag hade precis åttahundra kronor kvar att leva på resten av månaden. Detta var samma dag som mitt SL-kort gick ut. Jag fick köpa ett nytt för att nästa dag bli bestulen på det. Surt.
Jag fick ringa far och låna en tusenlapp. Det kommer att bli en betydligt lugnare nästa månad kan jag intyga.
Men jag måste ändå på något sätt säga att jag ändå njuter av att vara fattig. Jag vet inte varför, men det är lite laidback. Precis som på den gamla goda tiden i Härnösand när man levde på besparingar och enbart vad studiebidraget hade att ge.

Magdalena Ribbing goes socialanalys

DN;s annars ganska trivsamma folkvettsexpert Magdalena Ribbing uttalar sig mycket insiktfullt om vad ordet "överklass" betyder och innebär. Eller, ja, se själva:

Förr, och det var länge sedan, fanns tydliga gränser mellan privilegierade personer och de som inte hade fått samma fördelar.

Ja, det är verkligen mycket länge sedan. Säkert yngre bondestenålder. I dagens samhälle så har vi ju inte sådana problem; nejnej. Ensamstående arbetslösa modern Annika i Arboga har ju precis som sin gode kamrat Calle för sed att åka till Troppan när livet i Sverige blir alldeles för gråsossigt. Jajamen, gott folk, det är tur att det är så länge sedan som det fanns gränser mellan de sociala klasserna!

Skål, fröken von Essen!

Bland kommentarerna till ovan nämda artikel så skriver signaturen Per T Eriksson något intressant apropå klassresenärer och överklass:

Överklass pratar inte om hur mycket man tjänar. Medelklass pratar inte om sin lön. Arbetarklass diskuterar gärna sin lön.

Det där kan jag minnas mycket tydligt från samtal och relationer med personer av överklass (som jag tror i högsta grad existerar). Pengar. Min relation till pengar är att det bara är ett nödvändigt ont, något materialistiskt, något som man nog måste leva med och gärna kunna diskutera. Detta innebär att jag kan känna att en ekonomisk anledning är en anledning, men bara när den grundar sig på en emotionell eller social bas. Exempelvis; jag kan inte gå med ut och öla för att jag måste spara pengar för att kunna åka och hälsa på en vän.
För de jag syftar på så är detta helt omöjligt. Man ska inte dra in ekonomin i det sociala livet. Det är fult och dessutom oförskämt. Fy på mig som någonsin tog upp frågan.
Det är ett tecken på överklass, enligt mig. Visst, jag kan vara oekonomisk och spendera mer pengar än vad som är klokt, men när det gäller att välja mellan ekonomi och relationer så är min tendens tydlig.

I övrigt så gick jag förbi en mycket företagsam grupp alkisar utanför systemet på Folkungagatan idag; de hade parkerat sig i cirkel kring bankomaten utanför så att den som ville ta ut en hundring till bira nog kunde bjussa. Tur att det inte finns gränser mellan sociala grupper!

På väg till Lund – Lund-en

Jag brukar ofta blogga när jag sitter på tåg, och det gör jag nu också. X2000 mot Lund, det är tidig måndag morgon, dimmigt och mörkt ute och jag är inte så trött som man skulle kunna tänka sig att jag skulle vara. Jag gick ju och lade mig redan tio, trots allt!
Olle sov över. Han ska låna lägenheten nu i en vecka och han låg och sov på en madrass på golvet när jag gick; jag tror inte att han var riktigt medveten om vad som skedde:
– Nu drar jag, Olle! Vi syns på fredag!
– Eh, va’? Vad är klockan?
– Kvart i fem, måste dra, och du måste stänga dörren efter mig.
– Vart ska vi?

Jag har handlat alldeles för mycket saker på Tradera i dagarna – vad ska man göra med ett kamerashoppingberoende? Nåja, jag kan ju trots allt använda alla sakerna – det lovar jag er – det är mestadels objektiv och ett par medföljande hus, men ändå många grejjer. En av försäljarna undrar jag mycket över; han heter Dejan, bor i en förort till Helsingborg, kallar sig för “Klockmannen” på Tradera och har över femtonhundra avslutade auktioner av mestadels klockor, mynt och dragspel. På de auktioner jag tittat på så verkar dock han i alla fall veta vad det är han säljer – och när han inte vet det så är det “rester av ett dödsbo”. Jag undrar ja, nåja. Pentaxkameran jag köpte av honom kan ju inte ha ett särdeles högt försäkringspris i alla fall… Han kallas “störste bedragaren på Tradera, gott folk!” av en missnöjd kund, men det är bara cirka en procent av hans kunder som har varit missnöjda, så jag tror att jag klarar mig.

Jag ska nu hälsa på min kära My i hennes nya hemstad Lund; det är första gången jag är nere och ser till henne, så det ska bli spännande. Jag stannar tills på fredag då jag åker upp igen för att ha spelning i Smedjebacken (var det nu ligger) och sedan också Julita på lördag.

Nu under den gångna helgen så spelade vi i Dannemora igen hos Alan på Wärdshuset. Första kvällen var mycket lyckad med fullsatt och mycket dans, men på lördagen var det visst någon slags 60-70-tals danskväll “på bruket” som stal alla besökare. Alan var dock nöjd ändå, och vi satt och drack pilsner med karln och hans familj tills sent. Vi kom “hem” till Köping vid halv sex på morgonen och jag och Markus sov över hos Karin (som i sin tur sov över hos mig). En över huvud taget lyckad helg skulle jag säga; Dannemora gruvor var sevärda med hisnande djup och storslagna vyer. Konstiga ställen man kommer till med bandet; vandrarhemmet vi sov över på mellan fredag och lördag var antagligen hemsökt, i alla fall enligt Brendan och Palle. Brendan var riktigt skraj och hoppade ur sängen ett flertal gånger under natten när kyliga vindfläktar svepte genom rummet. Jag sov som en stock.

Kaj al la esperantistoj mi havas kelkajn novaĵojn: Mi vivas kaj sidas en trajno al Lund por viziti mian amatinon My. Do, preskaŭ nenio okazas en mia esperantista vivo ol la baldaŭa alveno de esperanta libro: “La Majstro de l’ ringo” de Tolkien. Ĝi estis EGE multkosta, 75 eŭroj, sed mi esperas ke mi ŝatos la tradukon de William Auld.

Mi pensas ke la pasintvendreda “Ruĝvestita tago” en Svedio estis ja malvenko. Preskaŭ neniu vestis sin ruĝe ol mi, kaj kiam mi demandis kelkajn homojn ilil nur respondis ke: “Ho, mi forgesis” aŭ “jes, sed ne plaĉas al mi ruĝaj vestaĵoj”…
Laŭ mi, la ĉina kaj la hinda parlamento devas eniri la konflikton en Burmujo tuj – ili estas la solaj kiujn la ĵunto aŭskultas, kaj se ili ne farus mi bojkotu la tutajn olimpajn ludojn venontjare, kaj ni estu kun mi!

Saluton denove

Saluton samideanoj!
Mi sidas en la renkontiĝejo kaj blogas dum la manĝaĵfarado – supo (laŭ diro), mi pensas, estos la manĝita. Do; mi havas kelkajn novaĵojn al vi, vidu jenon:
Unue: Mi estas estrarano de SEJU kun Magnus kaj Carl… Ĉu ĝui? Jes, mi pensas, sed mi ne scias miajn taskojn aŭ mian lokon en la estraro. Eble mi estu la tualetejpurigisto? Do, jen bela titolo!

Due: La Oranĝa Renkontiĝo estis ja bona kun bela internacia etoso kaj bongusta manĝaĵo – la partoprenantoj alvenis de Nederlando, Svislando, Portugalio/Danio, Norvegio kaj kompreneble Svedio kaj ni saŭnumis, ludis, diskutis kaj koncertumis dum tri ege belaj tagoj. La domo, Nickebo, estas grandejo sude de Hernusando sur Herninsulo kun grandioza panoramo de maro, arbaro kaj verda grezejo kie epika piedpilkludo okazis inter la longharara kaj la mallongharara teamo.
(la mallongharara teamo venkis per esperontista ŝakisto nur 15- jara)
Trie: Mi daŭrigos mian skribadon de esperantlingvaj blogaĵoj ĉar fakte kelkaj homoj demandis pri la blogo. Antaŭe nur estis svedoj kiuj legis ĝin, kiu ja estas bedaŭrenda.

Dankon al Di (sen apostrofo), Tomio, Arono, Karlo, Magnus, Karin, Karin-Malin, Tom, Sabrine, Karlo, Karin, Karin-Malin, Martin (PARDONU PRI LA MALMENCIO!) Britt-Inger, Finjo, Johan kaj Einar!


Reu Svedion:

Hej alla glada barn i Jesus!
Jag befinner mig i Nickebo, strax söder om Härnösand – klockan är tre på eftermiddagen och detta esperantistiska möte ska snart avslutas med buller och bång. Det har varit mycket trevligt och spännande; vissa människor har man lärt känna mer, vissa har man precis träffat och många vill man träffa igen. Det har varit konstigt att återbesöka Härnösand också; allting ser ju nästan likadant ut, och det är nästan samma människor – men jag bor inte här längre, vilket är väldigt konstigt. Nåja, jag mår bra i Stockholm också, faktiskt mycket bättre.

I kväll ska jag träffa Tåge och Nicklas på Bittens här i stan, så nostalgiskt! Jag längtar redan, öl för fan. Öl, och dessutom den suraste öl som finns!
En liten hälsning till Erika, som kanske läser detta – jag skriver på mitt andra brev till dig, det är jättestort och tar sin lilla tid, men det kommer! Kaj mi mankas al mi ankaŭ! som vi säger i esperantosvängen!